VM i Peru

De 3 första dagarna nere i Peru handlade mest om att komma in i rätt dygnsrytm och genomföra några träningspass på de olika grenarna. I och med att jag inte hade hunnit träna speciellt mycket efter misslyckandet på EM då jag var sjuk och tvingades att opereras. Men de passen jag gjorde tyckte jag fungerade bra och jag kände mig lugn inför kommande tävlingar. Jag tyckte framför allt att R9 (Liggande 50m) kändes riktigt bra.

Efter en riktigt bra träning på R4 (stående 10m) dagen innan tävlingen. Var jag riktigt taggad på att få tävla igen.  När det var dags för tävling, var det skönt att själva uppsättningen av geväret och inskjutningen var exemplarisk. Detta bidrog till ett lugn inombords. Detta lugn hade jag genom hela tävlingen och på det sättet kunde jag skjuta med ett bra fokus, vilket gjorde att jag blev 6:a i grundomgången. 

I finalen fick jag tyvärr inte till uppsättningen av geväret tillräckligt bra, så jag började de 5 första skotten kast. Men sedan skruvade jag på siktet och kom in i pricken ordentligt och då satt skotten riktigt bra. Men på grund av den dåliga starten kom jag lite på efterkälke från toppen och slutade tyvärr på en sjätte plats. Och återigen missade jag en direktplats till Paris nästa år med 2 placeringar

Dagen efter R4 tävlingen var det dags att genomföra ett officiellt träningspass på R5 (Liggande 10m). Då jag inte hade kunnat träna speciellt mycket på någon av grenarna efter i EM. Visste jag att jag låg lite efter på just R5 för jag hade fokuserat mer på sista grenen R9. Men träningen gick i alla fall helt okej med både bra och dåliga serier. Så jag var inte speciellt stressad när träningen var slut inför tävlingen.

Jag kände att allt satt ordentligt under inskjutningen så jag kände ett lugn inombords. Och första 10 skott serien var riktigt bra men sedan började jag att tappa fokus och blev lite stressad. Detta resulterade i några dåliga serier. Men mot slutet tog jag mig samman och avslutade på riktigt hög nivå men tyvärr började jag spurta alldeles för sent.

De första träningarna på R9 (Liggande 50m) gick riktigt bra men ju närmare tävlingen jag kom desto mer osäker blev jag på vinden. Så när det var dags för eliminering började jag känna mig lite osäker på mig själv. Men det gick bra de första 20 skotten men så fort det började blåsa och jag sköt 2 nior i rad, fick jag panik rent ut sagt panik. Men tack vare mycket hjälp av både laddare och förbundskapten lyckades jag med nöd och näppe ta mig vidare från elimineringen*. Med lite snack efter elimineringen om att lägga mindre fokus på vinden. Sköt jag betydligt bättre på själva tävlingen och tog mig till final som 5:e skytt.

När jag hade satt upp geväret och börjat provskott i finalen tog skotten högt vänster. Men efter lite skruvande så sätt de sista provskott den bra. Efter 5 första skotten låg jag 2:a. Men tyvärr blev nästa 5 skot dåliga och jag halkade ner en bit. Sedan klättrade jag uppåt, men tyvärr skött jag ett dåligt skott igen och åkte ur finalen som sexa och missade direktplatsen med en placering. Skit!

När vi är fler än vad det finns skjutbanor måste vi ha 2 separata skjutlag. Ur dessa 2 skjutlag går ett visst antal skyttar vidare till den riktiga tävlingen dagen efter. Detta gäller endast på R9 (Liggande 50m) då denna gren skjuts ute.

Med tanke på att jag var nyopererad tyckte min förbundsläkare att jag kanske borde ha med mig en dos med pencillin. Tyvärr fick jag reda på detta när jag satt på flygplatsen och väntade på att gå ombord på flygplanet. Men det första jag gjorde när jag anlände till hotellet i Peru, var att leta upp ett apotek så jag kunde hämta ut pencillinet. Med hjälp av en annan kund (som kunde engelska) på apoteket fick vi ut pencillinet, det var ungefär som att köpa värktabletter. För att vara på den säkra sidan eftersom det kom ut var ur såren så började jag att äta pencillin dosen. Vips så slutade det att komma var. Men strax innan jag skulle åka hem började det att komma var i igen, suck!

När jag skulle åka till jobbet på måndagen 2 dagar efter att vi kommit hem fick jag feber. Och med tanke på att det hade börjat komma var i igen så var det bara att åka till akuten och undersöka saken. Det visade sig att jag hade fått samma problem igen. Men denna gång visste läkarna vad det var så dom blev inte så stressade.

Så på tisdagsmorgonen var det dags för en ny operation. När jag låg på operationsbordet och fått ryggbedövningen så frågade kirurgen hur trådarna hade försvunnit. Till en början förstod jag inte riktigt vad han menade men efter en stund förstod jag att det var dräneringsslangarna han pratade om. Jag berättade att de var bortklippta och då blev läkaren arg. Han undrade om de var bortklippta i Peru men det vad dom inte utan det var en läkare på ronden (några dagar efter första operationen som beslutade att de skulle klippas bort). Dessa dräneringstrådar ska tydligen sitta i ett par månader och ibland livet ut. Nu har jag snart varit hemma i 2 veckor och allting känns riktigt bra.